A N T O N I A

Känslan utav att ha tyckt om någon så länge och sedan skiter sig allt.

Tur att lyckan är där trots att man vaknar upp ur drömmen och tror motsatsen.

...och plötsligt är alla ord och kärleksförklaringar jag gett dig som bortblåsta.

om våra vägar korsas någon gång så ska jag ändå möta dig med en varm och öppen famn, så som jag önskar att jag kunde få bemöta dig varje dag.

det var du som kunde ge mig sol en regnig dag men slutligen tog regnet över.

tack för solen.

hejdå.

Dagarna rullar på och trots att man vill le varje dag så bryter tårarna igenom tillslut. Igår var en sådan dag, eller snarare kväll, när allt inom en inte får plats länge och det brister bara.
Kunde inte sluta gråta hur mycket jag än försökte, mina tårar hade en vilja om att komma ut och vek inte undan för något.

Sitter nu med min tredje kopp kaffe för dagen och trycker i mig bullar. Kroppsideal? Vad är det? Aldrig hört talas om..

Nej men, det enda kroppidealet som bör finnas bör väl vara att finna en punkt i livet där man inser att det finns folk som älskar dig för vem du är så varför gör man inte det själv?
Alla kroppar är fina så länge någon vågar älska den.

...haft namnsdag och prova sminka mitt halloweensmink sen senast.
Snart ska man väl ta sig till affären i spöregnet, tror att det blir lax idag och kanske chokladpudding till efterrätt. Är så galet sugen på att trycka i mig chokladpudding för femtio personer.

 

 

I en månads tid har mitt dagliga musiklyssnande varit utbytt emot konstant lyssnande på Youtube, folk som spelar.
Antar att det är för att fylla igen något slags tomrum, känner mig mindre ensam när jag hör någon prata. Alla dessa nätter jag inte kunnat sova har det hjälpt att lyssna på någon som pratar, har somnat på bara några sekunder så fort jag hört någons röst.
Nu är musiken tillbaka i mina lurar och jag vet inte om jag gillar det eller inte. Musikvalet går på automatik och musiken som spelas är för nedstämd, blir bara gråtfärdig utav att höra den och jag tänker på saker jag absolut inte vill tänka på för stunden.
Menmen, allt blir inte alltid som man vill. Man får helt enkelt gilla läget.
Dags att rycka upp sig, dags att försöka sätta ett leende på läpparna.

 

 

Har börjat torka mina tårar och tänkt på vad jag har istället för att tråna efter något jag verkligen vill ha men vet att jag inte kan få för stunden och kanske aldrig igen.
Jag blir glad och mina mungipor letar sig uppåt igen när jag tänker på alla mina vänner, min familj och allt annat jag har runt om mig. Jag kan fan inte klaga för stunden alltså. Alla går vi igenom perioder då vi är glada eller ledsna och just nu har jag min ledsna. Men jag måste börja tänka på allt glatt istället, försöka stänga ute sorgen som gräver sig allt djupare och bokstavligen äter mig inifrån.
Det som gör mig ledsen nu kommer tyvärr vara en av dessa saker som alltid kommer att göra en ledsen, som alltid kommer att vara jobbig så länge man inte själv kan få lyckan utav det. Men jag kan inte tänka på det, kan inte ligga i sängen nå fler dar, kan inte fälla fler tårar eller ligga vaken nå fler nätter. Jag måste finna ro, få sömn och sluta torka tårarna, bli av med den konstanta oroskänslan och ångesten som fyller mig.
Nu måste jag se det fina i vardagen även om det är något så litet som nya skosnören eller att det är något bra på tvn. Får vara överdrivet positiv tills denna känsla sakta men säkert döljs, sminkas över, faller smått i glömska. För jag kommer som sagt aldrig att bli av med den helt.