A N T O N I A

Har börjat torka mina tårar och tänkt på vad jag har istället för att tråna efter något jag verkligen vill ha men vet att jag inte kan få för stunden och kanske aldrig igen.
Jag blir glad och mina mungipor letar sig uppåt igen när jag tänker på alla mina vänner, min familj och allt annat jag har runt om mig. Jag kan fan inte klaga för stunden alltså. Alla går vi igenom perioder då vi är glada eller ledsna och just nu har jag min ledsna. Men jag måste börja tänka på allt glatt istället, försöka stänga ute sorgen som gräver sig allt djupare och bokstavligen äter mig inifrån.
Det som gör mig ledsen nu kommer tyvärr vara en av dessa saker som alltid kommer att göra en ledsen, som alltid kommer att vara jobbig så länge man inte själv kan få lyckan utav det. Men jag kan inte tänka på det, kan inte ligga i sängen nå fler dar, kan inte fälla fler tårar eller ligga vaken nå fler nätter. Jag måste finna ro, få sömn och sluta torka tårarna, bli av med den konstanta oroskänslan och ångesten som fyller mig.
Nu måste jag se det fina i vardagen även om det är något så litet som nya skosnören eller att det är något bra på tvn. Får vara överdrivet positiv tills denna känsla sakta men säkert döljs, sminkas över, faller smått i glömska. För jag kommer som sagt aldrig att bli av med den helt.