A N T O N I A

Handen åker upp, men snabbt ner igen.
Dom isande blickarna i ryggen gör för ont.
Det är inte värt att svara på en fråga.
Ett svar blir en spark, två svar blir fyra.
Dom dubblar alltid antalet, antalet frågor jag svarar på.
Ju fler svar desto fler sparkar.
Det började med blickar,
gick över till ord,
som nu i sin tur har gått över till sparkar och slag.
Slag använder dom nästan aldrig på mig.
Slag är till för finare människor, säger dom.
Dom säger att det inte är värt att slösa knogar på mig,
på mig som är värdelös och skabbig.
Dom har börjat med en ny sak.
Dom har börjat att utnyttja mina betyg.
Ju bättre resultat på proven, desto mer stryk.
Provet skulle börja om bara några minuter,
men minuterna känndes som evigheter.
Evigheter av blickar och hån,
evigheter av smärta.
Det här är ett viktigt prov, säger läraren.
Det här provet kan påverka eran framtid, fortsätter han.
Sen kom dom där små orden jag inte ville höra...
börja skriv nu.
Nu var det dags, dags att välja.
Göra provet för framtiden, strunta i det och få sparkar.
Provet är min framtid, det måste göras.
Först klar och först ut, ut ur klassrummet och bort.
Fötterna springer för livet, springer, springer och stannar.
Där framför skolans största fönster, vid skolans högsta punkt, står jag helt stilla.
Sakta och fridfullt går mina fötter mot fönstret.
En hand tar tag om handtaget och vrider om.
Det gnisslar öronbedövande, ett gnissel som stör fridfullheten, ett gnissel så starkt att hjärnan sprängs.
Ett ben upp, ett till, vinglar lite, och står still.
Med en utsikt över halva staden står jag där, helt häpen att jag vågar.
Ett öronbedövande skrik, ett ryck, fötterna tappar balansen.
Jag faller länge och sakta, skriker om ungdom och glädje.
Skriker om sparkar, isande blickar och deras namn.
Handlöst faller jag mot marken med vetskapen om att jag ska krossas.
Faller i den kalla råa höstluften med vetskapen om att jag snart ska tas emot av markens hårda famn.
Famnen kommer, livet försvinner, fridfullheten välkommnar.