ursäkta tjock antonia utan hals,.

seriöst, det känns så jävla overkligt.
om bara några veckor splittras vi, om bara någon vecka kommer vi aldrig mer att vara en klass.
nästan alla har jag gått med sedan jag var sex jävla år. andra längre.
en del har jag ju liksom gått på dagis med.
ta robin som exempel (han på bilden), på dagis var vi typ bästa vänner. vi lekte alltid med bilar och spelade spel.
pratade alltid om hans kanin, och jag minns hur avundsjuk jag var. jag ville också ha en kanin.
nu för tiden pratar vi knappt, det händer väl att man utbyter några ord. skrattar åt något skämt osv.
men aldrig att vi riktigt är så som vi var. och nu snart splittras vi helt.
jag vill inte riktigt. men tårarna i ögonen inser jag plötsligt att jag snart ska få en ny klass.
känner två människor i min nya klass, maria och andreas. jag kommer inte att släppa taget om dem.
jag kommer vara så jävla rädd, nu ska vi bli minst igen, jag är fan inte redo.