A N T O N I A

kära antonia

jag tittar på dig ibland, jag tror att du har märkt det.

det händer allt oftare att jag stannar upp och beundrar dig, från topp till tå, fastnar alltid vid dina ögon.

dina ögon är bland det vackraste jag sett, alldeles mörka, men ändå så klara.

alla dessa blåa nyanser, mörka, mystiska, med bruna spräckliga partier.

du paralyserar mig med din blick, den är stark och förtrollande, men jag ser det andra inte ser.

jag hatar att jag kan se dig, läsa dig i din blick.

jag hatar att du ska behöva känna dig ledsen, rädd och vilsen.

jag önskar att jag kunde hjälpa dig, ge dig någon som du kan lita på, någon som tröstar dig, någon du känner dig trygg hos, någon som visar dig vägen, någon som får dig på rätt stig.

bara du finner någon som älskar dig, någon som gör dig lycklig och ledsen på samma gång, så klarar du allt.

du kan bara du vill, om du vill ha mvg i allt så kan du klara det, om du vill jobba som kriminalteknikerv så klarar du det också. du är bland de "mer vetande" och lättare lärda människorna jag vet, du kan bara du vill.

förövrigt så hatar jag hur du alltid säger att du är ful, att du är tjock.

du är inte tjock, du är kvinnlig. du är någon man älskar att krama, hålla om i timmar.

du är inte ful heller, du är vacker. ditt utseende är unikt.

du är inte snygg, du är inte sexig, du är inte söt, du är bara så förbannat vacker.

ingen ser dig ändå, vilket finner sig ofattbart i min hjärna.

du är nog för vacker för världen för att de ska förstå hur vacker du egentligen är,.