När jag ser på min blogg mår jag illa, det där är inte jag, det där är inte mina tankar. Jag förstår inte hur mina inlägg kan få mig att framstå som ännu en varelse gjord i plast, fylld utav äckliga fula känslor.
Så är inte jag.
Jag är inte gjord i plast, jag vet inte vad jag är gjord av. Tydligen är jag precis som alla andra, fast jag inte känner mig som det. Jag har äckliga tonårsfinnar, äckligt hår som växer i äckeltakt, äcklig mens, äcklig kropp. Jag är en misslyckad version av alla andra. Jag är de fula resterna som inte fick plats på någon annans kropp, ihopplock...
Min hjärna och vilja funkar tvärt emot alla andras dock.
Vill jag ha regn blir det sol.
Vill jag bli smal blir jag tjock.
Vill jag vara glad är jag ledsen.
Vill jag bli älskad blir jag hatad...

Det finns några få saker jag älskar, som jag riktigt tycker om. Få saker som får mig glad på riktigt. Riktiga människor, de som är gjorda av samma saker som mig, dock de fina delarna, och musik. Eller inte nödvändigtvis musik, det kan även vara ljud. En tredje sak har jag också på min korta lista av lycka. Dofter. Dofter av parfym, vått gräs, kroppsdoft (nej, inte svett och avföring mm. utan personlig doft). Dock känns det som att jag kan stryka en av sakerna som får mig glad. Musik, ljud. Min hörsel blir allt sämre, och jag får allt mer tinnitus. Jag försökte banka huvudet i väggen här om dagen, trodde att jag kunde slå bort allt oväsen i mitt huvud, det gick inte.