Allting är som vanligt, det har alltid varit som vanligt. Kent var en stor besvikelse och sjönk som ett lik i en sjö igår, mina öron blev fyllda av musik, fel musik.
Jag ville få en verklighetsflykt, försvinna för en timme eller två, men jag var hela tiden kvar i samma trista värld.
Inget var som jag ville, ingen musik som jag ville höra spelades, allt kändes så stelt.

Idag lever jag inte, jag bara är. Jag är en kropp tömd på energi som inte orkar göra någonting. En dag i sängen framför G som går på repeat känns som det bästa i världen just nu. Fast jag ljuger om jag säger att jag inte saknar något, för det gör jag. Jag saknar dig vid min sida. Dina armar som omfamnar, värmer, som en mänsklig filt i vinterkylan.
Jag vill bara stänga mina ögon, önskar att det är sommar när jag öppnar dem igen, med dina armar fortfarande om mig.

Om jag gör ett försök, om jag blundar och öppnar ögonen igen, kommer jag bara att bli besviken. Allt kommer att vara som förut. Allt kommer att vara som det inte borde vara.
Allt kommer att vara utan dig.