De som känner mig vet att jag har haft öronproblem sedan barnsben.
Idag drog jag iväg till sjukhuset för att se hur det faktiskt står till och se om jag behöver en operation eller inte.
Jag var ganska inställd på en operation men hade inga större funderingar och tankar kring det då alla läkare sagt att "nej men det är bara en ekel liten operation på en timme ungefär".
När jag kommer in får jag som vanligt berätta vad det är som hänt genom alla år, göra en öronkoll och sedan prata ännu mer.
Allt kom bokstavligen som en chock idag och jag har gråtit från och till sedan dess.
Fick se den typiska modellen av ett öra, en sån man kan plocka isär, och doktorn satt och peka och berätta hela vägen från början av min sjukperiod till idag och berättade varför jag gjort så många olika tester som jag faktiskt gjort.
Tydligen har de inte kunnat lokalisera vart mitt problem sitter. Tills jag i våras fick så ont i örat att jag inte stod ut och åkte till sjukhuset. Fick en ny tid hos en öronläkare som konstaterade att man kan operera det och sedan ännu en ny tid nu hos en tredje.
Fick veta att mitt läge är ganska allvarligt och gör vi inget åt det kommer det att påverka mig rejält. Eftersom att trummhinnan drog sig inåt och växte sig fast när jag var liten har den stannat där och den drar sig mer och mer inåt och där inne samlas all smuts man dagligen stöter på. Detta växer sig större och större och ligger och trycker i mellanörat på alla hörselben osv. Om detta fortsätter kommer det att ligga och trycka på allt, inklusive hjärnan, och inte bara påverka hörseln utan även ansiktet. Förlamning.
Så här har jag gått, i tio års tid, och inte vetat vad jag har för fel utan bara trott att jag haft ett trasigt hörselben och en trasig trummhinna. Och sedan slängs allt detta på en och istället för en "liten lätt operation" lät det mer "jag vill inte tvinga dig till något men om jag får säga mitt så vill jag verkligen att vi gör detta. För det du bär på är en tickande bomb som kan slå till om fem år, något år eller någon dag och jag kan ju säga att det är ju en allvarlig och rätt avancerad operation som tar ungefär sex timmar..."
Som om allt inte räckte så läste jag i pappret jag fick med mig hem om hur operationen kommer gå till och läkningen efteråt. Vill detta ännu mindre nu. Och det är läkningen som ger mig mer ångest än operationen.

Vet inte om det finns så mycket mer att berätta, gör det säkert men är totalt borta just nu, märker att det inte låter så allvarligt som det är. Själv var jag i sån chock att jag däckade totalt när jag kom hem.
Kul att läkningen tar ungefär två månader...